Myanmar del 1

Ett fattigt land med en blodig historia men rik på kultur och tradition. Tidigare brittiska Rangoon i tidigare Burma har byts till Yangon och Myanmar. Nya tider, men samtidigt verkar det som att tiden har stått stilla. Att komma till huvudstaden Yangon känns som att resa tillbaka i tiden och göra ett besök i 60-talets Bangkok (med vissa undantag givetvis). Det finns inga västerländska snabbmatskedjor, inga enorma shoppingcenter och inga moderna allmänna transportmedel. Här är det buss, taxi och cykel som gäller. Men jag gillar det. Det är liv och rörelse. Vid en av huvudgatorna radar försäljningsstånden upp sig och man kan i princip köpa allt. Förutom det vanliga som man kan köpa så som mat, mobiler och solglasögon så kan man även köpa verktyg, motorsågar och motorer, kedjor, däck, böcker, sladdar, ja i princip allt som kan få rum i en bil. Ett stånd säljer till exempel nästan enbart fjärrkontroller.  På en parallellgata är det är även många försäljare som säljer begagnade saker och vissa av de säljer bara några enstaka grejer och det luktar stöldgods på lång väg.

 På de trånga sidogatorna i Yangon downtown hänger det ner snören från balkongerna. På morgonen fäster tidningsutdelaren tidning i änden av repet och plingar i en liten klocka och hyresgästen kan hissa upp sin morgontidning. Det är oklart om  det är tidningsutdelaren eller hyresgästerna som är den lata.. 

Något som skiljer Yangon från övriga städer i Myanmar är avsaknaden av mopeder och motorcyklar. En förklaring sägs vara att en högt uppsatt militär var med om olycka med en tvåhjuligt fordon och därför beslutade man sig för att förbjuda allt motordrivna fordon med två hjul i staden. Sant eller inte, det är ganska skönt att slippa alla mopeder och motorcyklar jämfört med andra stora städer i Asien. 

I Yangon Myanmars största pagoda, Shwedagon Pagoda, en form av religös byggnad som man ser i hela landet. Runt pagodan finns fler mindre pagodor och tempel. Ca halva pagodan är täckt av ett lager guld och de är i full gång med att förgylla dess utsida med ytterligare 16 000 tunna guldlöv. Det är givetvis en mäktig syn att se en stor byggnad som är täckt med guld men när man vet att så många människor lever i stor fattigdom så är det bara sorgligt. Guldet på pagodan skulle istället kunna användas för att rusta upp vägar, bygga ut elnätet, lägga mer pengar på skola och utbildning och utveckla den bristfälliga sjukvården. Men religionen är otroligt viktig i Myanmar. Människor värdesätter den högt och enorma summor pengar skänks årligen. Myanmar lägger istället enorma summor på sina militär och de har därefter även störst armé i regionen. Någon sa att de lägger så mycket som 80 % av landets BNP på militären men det är oklart om den siffran stämmer.

På mitt hostel i Yangon downtownm träffar en kille från Skottland, Mark, och vi bestämmer oss för att testa stadens uteliv. Vi börjar med en barbeque på 19th street, stadens bar- och restauranggata. Ölen på fat kostar 5 kr och drinkarna 6 kr. Skapligt billigt. Vi tar sedan en taxi till en av stadens nattklubbar och den ser tillsynes ut som en vanlig nattklubb förutom att det även är prostituerade där. 

 När man går på toaletten är den en servitris som hälsar en välkommen. När man sedan har uträttat sina behov sätter samma person på kranvattnet åt en och sträcker fram tvål och sen servetter. Det hela är en väldigt konstig upplevelse. Efteråt vill han givetvis ha dricks för sin arbetsinsats. 

På dansgolvet är det full fart. Ungdomar hoppar/dansar till musiken. Det är blandning mellan techno, hardstyle musik och inhemsk rockmusik som alla sjunger med till medans man själv står där och inte förstår ett ord. Det som skiljer dansgolvet i Yangon till en svensk motsvarighet är att det även står 6-7 poliser utsprida på dansgolvet med bistra miner. Ungefär är en polis på var sjätte gäst på dansgolvet. När man sen blir törstig och ska beställa en kall öl ska man inte beställa av personen bakom baren. Nej, man ska beställa från en annan kille som ta upp beställningen som sedan skickar det vidare till en tredje kille som kommer med sin öl. Betalning gå via några tjejer som skriver kvitton förhand (ingen kassapparater alltså) för att till sist skicka kvittot till en polis som sitter vid barbänken och stämplar kvittot. Staten måste godkänner ditt ölköp.

Efter tre nätter i Yangon tar jag och Mark nattbussen till Bagan, före detta huvudstad och nu känd för sitt stora område med tempel och pagodas. Sammanlagt ca 3000 i varierade storlek. Hit kommer turister för att bevittna de vackra och smått mystiska soluppgångarna när de tusenåriga byggnader sluts in av den lätta dimman. För den som har råd kan man även flyga luftballong vid soluppgång och det skapar en otroligt stämningsfull atmosfär när man ser ballongerna glida fram i horisonten.

 

 

I Bagan är det tillåtet att använda motorcyklar och mopeder men turister får bara använda sig av så kallade E-bikes. Eldrivna mopeder i storleken mindre med en blygsam maxhastighet, bedömt 25-30 km/t. Även om det går långsamt är det ändå ett bra sätt att ta sig fram på tempelområdet då vägarna bara består av sand och att cykla där är osmidigt och tungt. 

Tiden i Bagan var bra tills sista natten då ett nederländskt par som bor på samma hostel blir rånade på pengar. Det var en drogpåverkad man i militärkläder som också bodde på hostelet som sedan flydde från platsen. Det gör att man återigen blir påmind om att kriminalitet finns över allt. De flesta människorna i Myanmar är jättetrevliga och hjälpsamma men det finns alltid undantag.

Reser går vidare norr ut till Myanmars näst största stad och tidigare huvudstad Mandalay. Vi stannar där en natt och tar sedan ytterligare en nattbuss till Hsipaw som blir nästa stopp. På den bergiga vägen ditt passerar vi flera militärfordon och man får återigen en påminelse om att man befinner sig i ett land där väpnade strider pågår. Bara några dagar tidigare dog ca 100 personer i våldsamma sammandrabbningar i de nordligast delarna i land. Vid gränsen till Kina är det ofta strider. De är där opiumodlingarna finns. Vi kommer till Hsipaw på kvällen för att göra två dagars trekking med en övernattning i en by. Dagen efter påbörjar jag, Mark och tre andra från vårt guest house dagens 8-timmarsetapp. Vi börjar tidigt på morgonen för att ta vara på de få svala timmarna på förmiddagen innan hettan kommer. Drygt 35 grader varmt var det som mest. Vi passera först en närliggande nudeltillverkning där man tillverkar Shannudlar, risnudlar som är ett kännetecken för Shanprovisen som vi vi befinner oss i. 

Guiden vi har tar med oss igenom landskapet som blandas av risfält och berg. Då det är torrperiod bränner man vissa områden för att förbereda marken för regnperioden. Detta gör att det är en del rök och bränder där vi går men det är ändå en del fina landskap vi passerar. 

När vi passera en av byarna berättar vår guide att byn har genom UNHCR fått solcellspaneler och därmed möjlighet till elektricitet, om än begränsad till några timmar per dag. I andra byar får människorna själva bekosta sina solceller och andra saknar elektricitet helt. Staten verkar inte vara intresserade av att förse alla medborgare med el, inte ens solcellsenergi. Vi gör en kortare paus och äter lunch i en by. Trots värmen blir vi serverade te, det dricker man till varje måltid i Myanmar. I Kaffe inte så populärt här, det är ofta snabbkaffe i portionsförpackning med en socker- och mjölkpulvermix som i övriga Asien. Efter lunchen fortsätter vi ytterligare några timmar till byn där vi ska övernattar. Vi bjuds på middag i form av ris, tofu och olika grönsaker. Och te givetvis. Dagen efter tar vi oss tillbaka vårt guest house.