Myanmar del 2

Efter Hsipaw åker vi tillbaka Mandalay för att tåget ännu längre norra ut för att se Myanmars största sjö, Indowgyi lake. Mycket längre norr ut kommer man inte. Vägarna norr om sjön är avstängda för turister. Då resan är drygt 18 timmar lång ville vi boka bäddar i en sovvagn men då alla redan var bokade så fick vi nöja oss med sittplatser. Men det kan väl inte vara så illa? Jo. Den här tågresan visar sig bli den värsta jag har varit med om. Till en början verkar allt bra, det är ingen AC i tågvagnen men det är fläktar i tacket och på kvällarna och nätterna i norra delen av landet blir det ganska svalt. När vi sen lämnar Mandalay och tåget ökar hastigheten böjar tåget guppa rejält. Och det är inte gupp á la SJ:s gamla Intercity, nej det här tåget guppar så mycket att man ordagrant lyfts från sitt säte emellanåt. Men lokalbefolkningen är förbereda, alla väskor är fastknutna till väskhyllorna. Så samtidigt som man åker upp och ner är det svårt att inte skratta åt eländet. Och som det inte vore nog så roligt så blir det ännu roligare att se när alla i vagnen guppa upp och ner i takt. Utöver guppandet svänger även tågvagnarna kraftigt åt sidorna emellanåt. Ibland så mycket att det kändes som att vagnen skulle välta. Som pricken över i:t slår järnplåten som ligger mellan vagnarna kraftigt när det guppar som mest vilket är väldigt störande. Så, det är varmt och skakigt. I tåget går försäljare ropandes fram och tillbaka genom vagnarna. De säljer vatten, läsk, öl, nötter, lokala sötsaker, majskolvar, meloner, grillad kyckling och torkad fisk. Dagens middag blir två majskolvar med lite vatten. När mörkret har lag sig och det blir kväll börjar folk ta fram sina vikbara trävävda filtar och placera dem på golvet. Snart är vagnsgolvet fullt med människor som försöker få nån timmes sömn trots det skakiga tåget och tro det eller ej, även jag lyckas jag sova några timmar.

Vi anländer till tågstationen Hopin tidigt på morgonen och här ifrån tar vi en pick-up taxi till sjön. Pick-upen fungerar även som varutransport då ett organiserad postsystem för varor verkar
i området. Pick-upen fylls med varor som sedan lämnas till diverse ställen på . Överst finns ett antal säten fastsvetsade där passagerarna sitter.  Innan vi åker kommer en polis och dokumenterar vår passuppgifter. Då det bara finns ett guest house runt Indowgyi Lake får jag senare höra att polisen ibland kommer till guest houset på kvällen och kontrollerar att alla som ska vara där även är där fysiskt så att man inte är ute på egna nattäventyr. Guest houset har bara plats för 8 personer och skulle det vara fullbokat får man sova på ett närliggande militärhotell. Området håller sakta på att utveckla sin infrastruktur och under den tre timmar långa bilfärden passerar vi ett antal vägbyggen och det är mest ungdomar som jobbar, killar och tjejer. Myanmars befolkning är ett flitigt och arbetande folk och när det nu är skollov hjälper även ungdomarna till. Om det är efter påtryckningar hemifrån att bidra till hushållet eller om det är på eget bevåg är oklart.

Guest houset i den lilla byn Lonton är av enkelt slag. Rinnande vatten i kran saknas. Vatten pumpas istället upp från sjön till två stora behållare som sedan förser duschen med vatten och från samma behållare pumas även vatten till platsen där man tvättar kläder. Genom hela byn går det en stor elledning men inga av husen får el från den. Den verkar bara vara till för tempel och pagodorna i området. Istället får många el från solceller. Vårt guest house får elektricitet på detta sätt och därför finns det inga eluttag. Vill man ladda sin telefon måste betala 500 Kyat, ca 4 kr, för att ägaren ska koppla telefonen till ett bilbatteri för laddning över natten. Runt huset går det runt grisar, kossor, höns och en tupp som galer lite väl tidigt varje morgon. Ibland kommer det även en och annan vattenbuffel på besök men då tar ägaren och jagar bort den genom att ta en slangbella och skjuta något som verkar vara stora kärnor av något slag, i still med kastanjer.

Indowgyi Lake är en stillsam och harmonisk plats. Tidigt varje morgon startar fiskarna sina båtar och kör ut i den lätta dimman för dagens fångst. En bit ut i sjön finns en pagoda. Det finns en liten väg till pagodan men under regnperioden stiger vattennivån i sjön så mycket att den bara går att nå med båt. Alla som bor på guest houset går ihop och hyr en båt och båtförare och vi åker runt i sjön och gör stopp bland byar och sevärdheter. Det är lugnt och stilla. Vi passerar en bambuflotte med ett lite hus på där två kvinnor är i full gång med att packa fisk i korgar för att ta med till marknaden. Alla gör sin del för att få in pengar till sin familj. Runt en flod vid kanten av sjön är det mycket fågelliv och här och där står vattenbufflar och stirrar när vi puttrar förbi med båten. Vi stannar vid en större kulle och vi går upp till toppen. Det är en fin utsikt men på grund av all rök i området är sikten ändå begränsad. På toppen av kullen finns även ett kloster där en grupp munkar bor. Vi besöker även några byar runt sjön och i en av dem äter vi lunch till deras stora glädje och då lokalbefolknings engelska är väldigt begränsad tar det ett tag att förklara att man vill ha. Till slut lyckas även de som är vegetarianer få sin beställning förstod.

När vi efter tre nätter i Lonton återvänder till Hopin tidigt på morgonen äter vi frukost vilket för dagen består av Samosas, vilket är en triangelformad smördegsknyte med stekt lök och kött inuti, friterad deg samt en friterad bulle innehållande riven kokos och socker. Tillsammans med det obligatoriska tet blir det en helt ok frukost om man som jag, inte vill ha nudlar eller annan ”mat” på morgonen. Det blir en lång väntan i Hopin, dels för att tåget tillbaka till Mandalay avgår på eftermiddagen och dels för att tåget försenat flera timmar. Trots den långa väntan blir resan söder ut igen är betydligt behagligare då jag och Mark får tag på biljetter till en sovvagn. Trots värmen i kupén lyckas jag sova några timmar och bara att kunna sträcka ut benen den här gången är guld värd. När vi passerar Mandalays förorter får jag se ett praktexempel på hur skräpigt det är i Myanmar. Längs järnvägen är det ohyyyggligt mycket skräp. Stundtals är meter efter meter täkt med skräp. Det är riktigt ledsamt att se. Jag tycket Malaysia var skräpigt men skulle numera betrakta det som hyfsat rent och snyggt i jämförelse med Myanmar. Det är inte bara skräp längs med tågrälsen vilket jag kan ”förstå” då det inte finns någon organiserad skräpinsamling på tåget så folk kastar sitt skräp längs med rälsen. Det är även skräp långt ifrån rälsen ditt man inte kan kastar plastpåsar och papperskartonger. Folk verkar helt enkelt inte bry sig om hur det ser ut i på deras egna gata. Men samtidigt kan jag förstå att soppsortering inte är prio ett när man lever under existensminimum.

Nästa nattbuss. Den gång till Inle Lake som är en av Myanmars stora turistattraktioner. Här kan man bevittna de lokala fiskarnas speciella styrteknik där de delvis styr med ena benet med åran samtidigt som de kan fixa med sina nät. Förutom fiskarna kan man även besöka lokala siden- och cigarrfabriker samt beundras av den stora flyttande trädgården på sjöns västra kust. Inle Lake är fint på sitt sätt men inte lika lugnt och fridfullt som Indowgyi Lake. Redan nu är turismen stor i Inle Lake i likhet med Bagan och det är en viktig del för lokalbefolkningen men förhoppningsvis förblir Inle Lake en relativt oberörd plats där livet kan fortgå som vanligt utan att bli allt för beroende av turister. 

Sista stoppet i Myanmar blir Kyaikto och Golden Rock öster om Yangon. Det är en av landets viktigaste religiösa platser och det är en sten som placerats på kanten av en klippa och sen har man placerat en liten pagoda ovanpå. Stenen och pagodan har sedan täckts med ett tunt lager guld. När många troende kommer till Golden Rock köper de en liten tunn bit guld för 1700 Kyat för att förgylla stenen ännu mer. Det är en konstig syn att se stenen på kanten av klippan, så oväntat och därför även så spektakulärt och fascinerande.

Att ha besökt Myanmar har varit en spännande upplevelse. Drygt fyra år har gått sedan militärjuntans drygt 40 år långa styre avslutades och landet börjar sakta demokratiseras och öppna upp sig mot omvärlden. Nu beviljas man turistvisum i 28 dagar medans man under militärjuntans tid bara kunde få 24-timmarsvisum och senare 7-dagarsvisum. Dock är det en lång väg att gå. Det är ett av väldens fattigaste och mest korrupta länder och även om landet har stora naturtillgångar som till exempel olja, naturgas, pärlor och rubiner är det bara en bråkdel som går till befolkningen. I oktober väntar ett nytt val och många hoppas att frihetskämpen och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi blir landets nya president och där med den som på allvar kan påbörja Myanmars resa till att bli ett demokratiskt, välmående och rättvist land.