Stillsam trekking i Kambodja. Eller?

Efter ett stop i Kratie där jag upptäcker att mitt bankkort har blivit avmagnetiserat och tvingas vänta två dagar för att kunna hämta pengar som mina föräldrar skickar gör jag ett kort besök i Mondulkiriprovinsen och Sen Monorom. Under resan mellan Kratie och Sen Monorom ställer jag mig frågan; Hur många kan få plats i en minibuss med 12 sittplatser? I Kambodja är svaret för dagen är 29 personer. 25 personer ihoptryckta i själva bussen och 4 sittandes i den öppna bakluckan som är fullpackad med en moped och väskor. Det är så fullt i bussen att till och med föraren får dela med sig av sin plats under en kortare del av resan. Som tur är stiger folk av ju längre vi åker och till slut är vi tre personer som anländer till Sen Monorom. Här finns Kambodjas största vattenfall, Bou Sra falls men grund av torrperioden är vattenfallet mycket mindre än vanligt och det märktes att turistsäsongen är över. Tomma försäljningsstånd längs vägen till vattenfallet och i vanliga fall måste man betala 1 dollar i inträde men det slapp jag betala. Jag hyr en scooter och resan ditt och tillbaka är roligare upplevelse än att se själva vattenfallet.

Jag fortsätter resan norrut med ännu en minibuss till Ban Lung. Den här gången är den inte överfylld med människor och fläktsystemet funkar faktiskt så man slipper ha fönster öppna. Vi åker på en röd, dammig väg och vi passerar många vägarbeten. För några år sen var det knappt möjligt att åka mellan Sen Monorom och Ban Lung men sakta men säkert utvecklas infrastrukturen. I Ban Lung planerar jag att göra några dagars trekking i Virachey National Park som ligger vid gränsen till Laos och på guest houset som jag checkar in på är det två killar från England som har liknade planer så vi bestämmer oss att besöka några företag som organiserar olika turer. Vi väljer  Parrot Tours som har en Deep Jungle trekking mellan 2 och 7 dagar. Vi bestämmer oss för en tredagarstur och i samband med bokningen är det tre till som planerat att göra samma tur så vi blir sammanlagt 6 st. Dagen efter blir vi först skjutsade till den närliggande floden. Förarna har hjälm men det finns inga till oss passagerare. Konstigt? ja. Var det mycket att göra åt saken? Nej. Vägen var i bra skick och det var inte mycket traffik så det gick bra. Vid floden tar vi sen en enkel färja över floden och fortsätter den nu slingriga vägen mot vår avlastningsplats i djungeln. Träffar vi vår engelsktalande guide och ska gå några timmar för att möta upp vår ”Ranger” som ska ta oss några byar i området. Hittills är allt bra. 

Med hjälp av vår guide tar vi oss fram i djungeln. Efter lunch och två timmars vandring sätter vi oss i skuggan längs en stigkant för att vila en stund och dricka vatten. Då hör vi ljudet från motorcyklar komma närmare. En kort stund senare kommer fyra män på motorcyklar på gångstigen och stannar en bit från oss. Två av dem har mörkgröna uniformer med amerikanska automatkarbinen M16 på ryggarna, en med kamouflagekläder med en rysk kalashnikov på bröstet och en är civilklädd. En av dem börjar prata med vår guide medans en annan tar fram sin mobil och börjar filma oss. En obehaglig känsla börjar komma krypandes. Vilka är det? Militärer? Poliser? Nån form av militant gerilla? Vad vill de? Guiden och mannen i den gröna uniformen fortsätter att prata medans en tredje går iväg och för att ringa ett samtal. Efter en stund hoppar de på sina motorcyklar igen och säger att vi inte får fortsätta gå utan måste vända om och vi gör som de säger. Den ena i grön uniform börjar köra sin motorcykel framför oss och vi går efter. Han stannar en bit fram och när han ser oss komma fortsätter han en bit till. Bakom oss är en annan av dem som följer oss. 

Efter ca en timmes gång samt ett kortare stopp under ett träd för en kraftig regnskur kommer vi fram till man i skjorta som står och väntar på oss vid en skogsglänta. Han säger att vi utan tillstånd har beträtt hans commuitys område . Vi berättar vi berättar att vi givetvis inte visst om detta utan hade fullt förtroende att Parrot Tours hade de tillstånd som krävs. Vi ber om ursäkt för det som har hänt och säger att vi ska ta oss tillbaka till Ban Lung. Då säger han att samma sak har hänt tidigare, att trekkingföretag struntar i att ansöka om tillstånd (och betala en slant givetvis) och att vi nu inte får lämna området tills Parrot Tours har betalat en straffavgift för det inträffade. Förvirringen är total. Är detta på riktigt? Är det ett dåligt skämt?  Det hela är så absurt och fullkomligt befängt. Vi hålls alltså kvar i djungeln mot vår vilja för att Parrot Tours ska betala 900 dollar i straffavgift. 

Klockan börjar bli mycket och om några timma är det mörkt. Mannen i skjorta erbjuder oss att följa med till hans djungelstation två timmars gång därifrån där vi kan stanna för natten och vi har har liksom inget val. Vi vet inte riktigt vilka männen i uniform är och vad det har för koppling till mannen i skjortan och det faktum att de är beväpnade gör att vi inte känner för att protesterar allt för mycket. Till slut kommer vi fram till djungelstationen och där kan vi byta om till torra kläder och försöka få klarhet i situationen en gång för all. Efter ett tag kommer det till slut fram att mannen i skjortan är chef för djungelstationen som är en del av NGO:n Veun Sai-Siem Pang Community-Based Ecoturism och de som stoppade oss är Goverment Rangers som vaktar nationalparken och bor på stationen.Vi fortsätter att förklara att vi aldrig haft för avsikt att vara i området utan tillstånd och att det hela är en fråga mellan Parrot Tours och Commuityn och att vi därför borde få åka tillbaka till Ban Lung. Men mannen med skjortan har varit kontakt med Parrot Tours och de vägra betala straffavgiften och därför får vi inte återvända. Man kan alltså säga att vi hålls kvar mot vår vilja likt ett gisslandrama i väntan på att en "lösensumma" har betalats. Mannen i skjortan säger till slut att det inte är vårt fel utan Parrot Tours och för att ifrån säga oss allt ansvar för vad som inträffat ber han oss skriva på ett dokument som säger att vi utan vår vetskap, under en trekkingtur med Parrot Tours, beträdde området utan tillstånd från hans community och att vi sen blev hittade av Goverment Rangers. Vi skriver på och lämnar våra fingeravtryck.

Vi äter middag som vår guide lagar åt oss och spelar kort och dricker lokalt vin som vi köpte innan vi åkte med färjan och har det riktigt trevligt. Vi pratar om möjligheten att lämna stationen under natten då vi nu har förstått att de bevisligen inte har några som helst rättigheter att hålla oss kvar på platsen då det bara är en NGO men det är lång väg till Ban Lung och i mörkret skulle det bli ännu svårare att hitta. Vi bestämmer att sova på saken  men det är fortfarande med en stor ovisshet som vi lägger oss i våra myggnätshammockar och somnar till ljudet av djungelns alla djur. 

En ny dag gryr. Nu börjar en lång väntan på vad som ska hända. Vi dricker kaffe och äter lite bröd och tiden går. I avsaknad av något att läsa ritar jag lite för att behålla fokus. Vid ett tillfälle kommer stationschefen och berättar om läget. Han säger att om inte Parrot Tours går med på att betala straffavgiften kommer polis tillkallas och då får vi åka med dem och i värsta fall måste saken måste avgöras i domstol. Efter detta besked blir det om än ännu mer förvirrat och hela situationen är så bisarr att man inte vet om man ska skratta eller gråta. I det läget börjar vi prata om att försöka få tag på numret till någon av våra ambassader för att ha nån form av stöd och uppbackning i händelse av att polis och domstol blir inblandade. Samtidigt får jag en känsla av att ingen av parterna egentligen inte vill blanda in polisen. Det skulle bara göra allt ännu krångligare och som många gånger är det egentligen bara pengar det handlar om och då brukar det ofta lösa sig i ett land som Kambodja.

Tiden smyger fram men vi får veta att ägaren till Parrot Tours nu befinner sig på stationen och förhandlar med stationspersonalen. En gnista hopp. Ytterligare nån timme går och till slut kommer Parrot Tours ägare och berättar att de har kommit fram till en överenskommelse. Efter drygt 14 timmar är vi till slut ”fria” att lämna djungelstationen och återvända till Ban Lung. Medan tre av oss åker till närmast by i väntan på vidare transport bjuds vi andra tre på öl och nu sitter de båda parterna och  skämtar och skrattar med varandra som om de vore bästa polare. Allt som behövdes var bara lite pengar..

Så här i efterhand är det givetvis skönt att allt löste sig utan större problem. Skulle polisen blandas in vet jag inte vad som hade hänt. Förhoppningsvis skulle de bara ta oss till polisstationen där vi fick berätta om händelsen och sen skulle det släppa oss då vi inte på något sätt kan veta något gällande tillstånd när vi genomförde trekkingen med ett licensierat trekkingföretag som rimligen bör ställs ansvariga för denna typ av problem men det kunde säkert slutat på något helt annat sätt. Parrot Tours hävdade senare att de visst hade ansökt om tillstånd för trekkingen men att det hade blivit något fel i processen. Kanske, kanske inte.